Vi lever i ett samhälle där vi utsätts för stress mer eller mindre varje dag. Det kan vara en stressig dag på arbetet, det kan vara något jobbigt privat eller i värsta fall hela ens livssituation som man blir stressad över. Stress i små portioner brukar vi människor kunna hantera men när stressen går över till att man börjar få ångest och må dåligt då är det oftast väldigt svårt att bryta detta mönster. Ibland utsätts vi för stress utan att ens tänka på det genom vår värld som digitaliseras i snabb takt, vår reptilhjärna hänger inte riktigt med.

Men då har vi våra små vardagshjältar där hemma som räddar oss, jag pratar om våra katter. Jag skulle vilja påstå att våra katter är prestigelösa även om kanske inte alla håller med mig. Jag har mer eller mindre levt med psykisk ohälsa i hela mitt liv och 2018 började jag prata öppet om det. Min största hyllning gick till Cooper och Kira som gjorde det möjligt för mig att orka med livet vid denna tuffa perioden i mitt liv. Hela vår story finns att läsa här. Men för att göra en lång historia kort så diagnostiserades jag med akut depression som sedan gick över till depression för att något år senare bli ångest och oro.

Cooper och Kira har funnits i mitt liv i nio år. Det bästa med katter är att även om ditt liv är nere på botten så finns alltid katterna där vid din sida för att lyfta upp dig. Jag brukar kalla Cooper och Kira för envisa kärleksmaskiner. I mitt fall kopplade jag bort hela mitt sociala liv när jag mådde som sämst. Istället klev mina två envisa kärleksmaskiner fram och gav mig kärlek. De har alltid varit mina kärleksmaskiner som spridit kärlek till allt och alla.

Men varför jag lägger till envisa är för att de aldrig gav upp hoppet om mig. Jag minns ett speciellt tillfälle när jag satt i soffan apatisk och bara tittade in i väggen. Kira satte sig i knäet på mig och Cooper på axeln. Cooper började sagla ner hela mitt ansikte som han är expert på. Jag plockade ner honom från axeln och satte honom på golvet. En sekund senare flög han upp på axeln och fortsatte med att gnugga in sin saliv i mitt ansikte. Jag plockade ner honom gång på gång och började nästan bli lite irriterad. Kira satt lugnt i mitt knä och bara tittade på spektaklet. Men tillslut orkade jag inte plocka ner honom fler gånger utan bara lät honom fortsätta och från att ha varit ledsen och irriterad så började jag skratta istället åt honom. Katter är extremt envisa och det ska vi vara glada för.

Katten vet mer om oss än vad vi tror. När man lever så nära inpå varandra lär sig katten vårt kroppsspråk och tonfall när vi pratar med dem. Katten älskar rutiner och bryts dessa märker katten direkt att något inte stämmer. Är inte husse eller matte som vanligt då måste våra envisa kärleksmaskiner rycka in för att ställa ordningen till rätta igen.

Jag kommer aldrig leva utan en katt i mitt liv. Även om jag som ensamstående kattpappa ibland kan bli lite låst så ser jag ändå bara fördelarna. Om man har en vardagshjälte där hemma så tror jag de flesta förstår mig att man alltid sätter sin katt först.

Detta är min hyllning till alla våra vardagshjältar där ute.