Mitt namn är Niklas Lundström, många känner säkert igen mig som "Sphynxnille" på Instagram. I skrivande stund har vi över 25 000 följare på Instagram som följer vårt dagliga liv, allt från strandbesök till veterinärbesök. Jag lever alltså ihop med Cooper och Kira, Cooper är en Sphynx som är 6 år och Kira är en Cornish Rex som är 5,5 år. Detta är min berättelse om hur Cooper och Kira hjälpte mig när jag hade tappat livsglädjen.

Året var 2012 och jag hade blivit sambo året innan. Jag var själv inte intresserad av katter och tyckte mest de var tråkiga djur som skötte sig själva. Men som ganska nyförälskad och lättövertalad så gick jag med på att skaffa en katt, dock med två krav. En katt som inte hårade och en som var social, valet blev Sphynx. Vi letade runt ett tag och hittade inga uppfödare i närheten som hade någon kull på gång. Men tillslut hittade vi Cooper uppe i Södertälje, 60 mil bort från Vellinge (Malmö). Min fd sambo tog tåget upp och hämtade honom och 13 timmar senare var han hemma i Vellinge. Cooper var en väldigt social kille med extremt mycket energi. Att Cooper inte skulle klara sig som ensamkatt kom vi fram till snabbt. Det var bara att sätta sig och börja leta efter en kattkompis till Cooper. Valet hamnade på Cornish Rex och Kira som vi hittade hos en uppfödare i Kivik. Att vi skulle ha en Cornish Rex var det ingen tvekan om, en smart, social, envis och en ras med full fart. Men att valet skulle bli just Kira var inte lika självklart, Kira var väldigt osäker på sig själv och blev utstött från både sin egna kull och den kullen som kom precis efter. När vi besökte uppfödaren för att hälsa på Kira fick vi reda på att hon var väldigt skygg och drog sig gärna undan. Vi såg ingen Kira första timmen vi var där men helt plötsligt kom hon springandes över golvet och flög upp på min axel och satte sig där. Uppfödarna såg väldigt förvånade ut och berättade att det aldrig hänt tidigare när de haft besök. Därför blev valet väldigt enkelt att Kira skulle bo med oss hemma i Vellinge. Kira flyttade in 6 månader efter att Cooper flyttat in, hon var då 15 veckor. Uppfödarna följde med och överlämnade henne och stannade för att se hur allt gick. Kira satt i buren och såg inte alls så rädd ut som när vi träffade henne i Kivik, hon såg nästan lättad ut. Det var en chansning hur det skulle gå ihop med Cooper som egentligen var motsatsen mot hur Kira var. Efter att Cooper och Kira luktat på varandra genom buren tyckte uppfödarna att vi lika bra kunna släppa ut henne eftersom de inte fräste på varandra. Från den dagen har Cooper och Kira varit oskiljaktiga. För mig som egentligen inte är uppvuxen med djur om inte fiskar, vandrande pinnar och undulater räknas var detta något helt nytt för mig att två djur kunde finna varandras kärlek så omgående. Till mina stora förvåning fick även jag vara en del i deras förhållande.

Det är alltså en solskenshistoria mellan Cooper och Kira, som jag är evigt tacksam för att jag får uppleva. December 2015 är månaden och året då allt kom till sin spets i mitt privatliv, min sambo och jag skulle separera. Första tanken som dök upp var, ska vi dela på Cooper och Kira? För mig var de det viktigaste som fanns i hela världen. Som tur var hade vi skrivit över dem på mig något år tidigare. När mitt förhållande fick ett väldigt tråkigt slut kändes det som om jag var längst ner på botten och jag hade inte en aning om hur jag skulle ta mig upp. Det är svårare för folk i ens omgivning att se på en att man har ont och mår dåligt än om man t.ex. brutit benet. Jag försökte hålla skenet uppe och jag tror inte någon kunde se eller förstå hur dåligt jag egentligen mådde, inte ens min mamma som jag pratade med varje dag. Tillslut höll det inte längre och jag fick en akuttid på vårdcentralen och äntligen såg jag lite ljus i tunneln att jag tagit steget att söka hjälp. Men istället blev det ännu värre, läkarens första fråga var "Har du tankar på att ta ditt liv?". Jag förstår att det är en rutinfråga, men om man istället hade frågat "Hur är det med dig?" så hade man vunnit betydligt mer tillförlit. Hela besöket handlade om sjukskrivning, antidepressiva och sömnmedicin. För mig var detta inga alternativ, jobbet var det som fick mig att släppa tankarna och antidepressiva hade jag sett på nära håll vad det förvandlade en människa till. Jag lyckades få en tid till psykolog som jag gick till tre gånger och sen fick jag reda på att han inte kunde hjälpa mig mer.

Mitt i allt detta kaos fanns min största hjälp att orka med vardagen på hemmaplan, utan att de själva visste om det. Cooper och Kira fanns alltid där hemma och gav mig all kärlek jag behövde och de behövde inte fråga mig om jag haft en bra dag, för de såg att jag inte hade några bra dagar överhuvudtaget. Jag märkte även att Cooper och Kira påverkades av hur jag mådde. De som har haft djur kanske känner igen sig hur djuren ändrar sitt beteende när de ser att husse/matte inte riktigt är som vanligt. Cooper blev mycket lugnare och väldigt ordentlig från att han brukade slå ut fulla glas med vatten, flyga som en raket bland växterna och försöka stjäla min mat, istället satte han sig i mitt knä med maten precis framför nosen och bara spann. Kira har alltid varit ordentlig och väldigt kärleksfull, hennes sätt ändrades att så fort hon inte såg mig började hon ropa efter mig. Hon kunde ligga innanför min tröja i timmar och sova, hon gick knappt på lådan och glömde nästan bort att äta. Det fanns många morgnar som jag aldrig hade tagit mig upp från sängen om inte jag haft katterna vid min sida. Hur jobbigt allt än var så fanns det i mitt huvud att Cooper och Kira aldrig skulle bli lidande över allt som hänt. De skulle aldrig behöva gå till sin låda utan att den var städad, ha en tom matskål eller gammalt vatten. De "tvingade" mig att gå upp från sängen och starta min dag. Precis som så många andra som varit deprimerade så tänkte jag, vad är egentligen meningen med livet? Jag fann min mening med livet genom Cooper och Kira. Att komma hem till två katter som rusade mot dörren så fort man satte nyckeln i låset, att se dem ändra sitt beteende p.g.a. hur jag mådde och att de alltid gav/ger äkta kärlek. Att bara leka med dem en timme fick mig att skingra tankarna. I min värld ser djur så mycket mer än vad vi människor ser om varandras mående, dem märker direkt när något inte stämmer. Cooper och Kira märkte när jag började komma på benen igen i början av 2017, Cooper återgick till att slå ut glas som vanligt och Kira slutade att yla. Men kärleken finns självklart kvar där, om inte ännu starkare än vad den var innan. Vi tog oss igenom allt tillsammans och idag har jag fortfarande två katter som sover under min tröja och som saglar ner mitt ansikte på nätterna.

Efter att jag varit med om allt detta började jag nörda ner mig i ämnet depression och husdjur, om Cooper och Kira verkligen hjälpt mig igenom detta eller om jag bara målat upp en egen verklighet. Det finns en uppsjö av forskning i ämnet. En psykolog vid namn Alan Entin sammanfattar husdjurens förmåga att förbättra humöret hos oss människor med två ord "villkorslös kärlek". Psykologer, veterinärer och forskare är väldigt ense om att husdjur hjälper många människor som lider av mild till måttlig depression, att det kan mildra symptomen men inte bota depressionssymptomen. Jag kan bara tala för mig själv men i mitt fall handlade det om att köpa tid, som min mamma brukar säga "tiden läker alla sår", jag behövde ett år för att hitta tillbaka till mig själv. Jag tror inte Cooper och Kira botade min depression, men de skingrade tankarna och gav mig "villkorslös kärlek" som jag behövde för att komma tillbaka på banan. Alan Entin säger också att husdjur lindrar ensamheten och att vid depression är det väldigt lätt att man drar sig undan. Jag stängde alla mina dörrar till mänskligheten i över ett år, jag hade min mamma och två vänner, men jag ville inte älta mina problem med dem alltid. Istället fick Cooper och Kira ställa upp som lyssnare. Något som hjälpte mig väldigt mycket var att mina katter är väldigt kontaktsökande hela tiden och låter aldrig mig vara ensam. Cooper och Kira kan sitta i mitt knä i timmar och bara bli klappade. Alan Entin pratar också om detta, att husdjur hjälper en att byta fokus från sina problem. Det finns även forskning om Oxytocin som är en substans i hjärnan som frigörs vid vänlig, fysisk beröring. Denna substans kan t.ex. reducera ångest. Jag är ingen forskare men kanske var det så att Oxytocin och att flytta fokus hjälpte mig att skingra tankarna och få det lugn jag behövde för stunden.

Detta är min hyllning till Cooper och Kira och till alla husdjur där ute som hjälper oss genom livet. Tyvärr går livet upp och ner, ibland skrattar man ena minuten för att gråta nästa. Visa er kärlek till alla djur och jag lovar att ni kommer få så mycket mer tillbaka av dem, för när hela ens liv rasar samman finns djuren alltid kvar och bara väntar på att ge oss "villkorslös kärlek".

Ta hand om er / Niklas, Cooper och Kira

Fakta om mig:

Niklas Lundström

Född: 1983

Bor: Lägenhet i Vellinge utanför Malmö.

Familj: Mamma, pappa, storebror som har två barn. Självklart även Cooper och Kira.

Yrke: Kriminalvårdare på häkte.

Övrigt: Har en av nordens största katt-Instagram med över 25 000 följare. Följ gärna oss på Sphynxnille.