Den rädda kattungen som blev en drottning.
(Född 2012-10-03)

Allt började den där vinterdagen i februari 2013. Jag och min exsambo skulle träffa Kira för första gången. Vi hade blivit förvarnade att vi skulle möta en väldigt rädd katt och det var inte ens säkert att hon skulle komma fram självmant. Uppfödarna hade berättat för oss att egentligen skulle hon gå till uppfödning på andra sidan Östersjön, närmare bestämt till Estland. De sa att hennes utseende var 100% perfekt för en Cornish Rex men att hennes rädda beteende aldrig skulle fungera som kattmamma. Därför ville de hitta den perfekta kattfamiljen till henne istället. De poängterade även att hon aldrig fick gå till ett hem utan en kattvän.

Vi satte oss i bilen och snön vräkte ner. Bilturen skulle gå mellan Hököpinge i södra Skåne till Kivik i norra delen av Skåne. En körtid som i normala fall skulle ta 1.20 timmar tog istället det dubbla. Desto närmare vi kom Kivik, desto värre blev vädret. Det hade kommit betydligt mer snö där än hemma i Hököpinge. Snövallarna som hade blivit uppskottade av plogbilarna var över en meter höga. Efter ett tag svängde vi in på en grusväg som låg utmed åkrarna och efter 5 minuters bilfärd var vi äntligen framme vid Kiras hus. När vi försökte öppna bildörrarna förstod vi verkligen hur mycket snö det hade kommit. Den pudermjuka snön sträckte sig hela vägen upp till dörrtröskeln.

Uppfödarna mötte oss i dörren och samtidigt som vi klev in stormade säkert 10 kattungar oss. Jag kände igen den där kattunge-energin från Cooper. Men jag såg ingen Kira bland alla dessa små energifyllda bebisar.
”Hon gömmer sig alltid när det kommer nya människor”, berättade en av uppfödarna.
Medans vi gick in i vardagsrummet med katterna hängandes i byxorna funderade jag över en sak. Skulle det verkligen fungera med en så rädd katt tillsammans med Cooper som var extremt social och framåt.

Efter 30 minuter hade vi inte ens sett Kira. Hon gömde sig troligtvis fortfarande för de där två läskiga människorna som precis hade äntrat hennes slott. Men när vi satt där och fikade tillsammans med uppfödarna såg jag en kattunge komma springandes över vardagsrumsgolvet i full fart. Innan jag ens hade hunnit tänka på vad som hände satt en katt på min axel. Uppfödarna tittade förvånat på varandra. ”Det där har aldrig hänt tidigare”. De fortsatte ”Nu har ni i alla fall fått träffa Kira, för det är hon som sitter på din axel”. Jag vände upp blicken och såg den minsta katten jag någonsin träffat, hon vägde så lite att jag knappt kände att hon satt där. Att hon vägde lite det visste jag eftersom uppfödarna hade berättat att de hade fått handmata henne. De andra katterna hade stött bort henne när de skulle äta. Men att hon skulle vara så liten förvånade mig.

Uppfödarna som fortfarande var lite chockade tittade med ett leende på Kira som satt stolt och tittade ut över köksbordet. Jag kände hennes nätta spinnande som vibrerade ner i axeln på mig. När hennes smaragdgröna ögon mötte min blick kändes det som vi alltid hade känt varandra.

Vi fick reda på att där var fler personer som var intresserade av Kira och att de skulle höra av sig så fort de hade bestämt sig. Bilresan hem från Kivik blev en nervös bilresa, inte bara p.g.a. snöstormen utan även ovissheten angående Kira. Mina tankar som tidigare var tveksamma om hon passade ihop med Cooper hade helt ändrats efter att jag hade träffat henne. Den Kira jag såg sittandes på axeln skulle passa perfekt med honom. Han skulle ta hand om henne och lära henne allt han kunde. Samtidigt insåg jag att Kira kände en trygghet i mig när hon för första gången hälsade på en helt okänd människa.

Men som tur var dröjde det inte länge innan vi fick ett svar angående Kira. Vi hade knappt hunnit komma innanför dörren i lägenheten när de ringde. De berättade att Kira självklart skulle få flytta hem till oss. Det enda kravet de hade på oss var att de ville vara med när Kira bytte hem. Något som jag i efterhand har förstått är väldigt unikt, att uppfödarna åker hem till någon och lämnar katten. Men jag förstod dem, Kira hade blivit som deras barn. Alla de timmarna de hade fått handmata henne för att hon skulle överleva. Hon hade även sovit inne hos uppfödarna för att de var rädda att de andra katterna skulle vara stygga mot henne.

När de kom hem till oss i Hököpinge tillsammans med Kira i februari 2013 kände jag bara en stor glädje. Nu skulle äntligen Cooper få en vän här hemma innan han rev hela lägenheten och Kira skulle få en trygghet.  

Uppfödarna ville att Kira först skulle sitta kvar i buren ett tag innan vi släppte ut henne. Mest om de skulle börja fräsa och bli arga på varandra. Men något sådant hände aldrig. Cooper gick rätt fram till buren och började prata med Kira. Sen satt de där och tittade på varandra. Det fanns inga tendenser på slagsmål eller något liknande. Efter bara fem minuter öppnade vi nätet till buren och Kira rusade ut och Cooper efter. De jagade varandra och lekte i hela lägenheten. Jag kunde se glädjen i Kiras ögon att hon äntligen slapp vara den där rädda kattungen. Hon hade istället blivit drottningen i sitt nya slott.

Jag kommer alltid minnas den där rädda Kira som troligtvis hade dött ute i det vilda. Hur hon sedan utvecklats till den hon är idag. Tillsammans med mig och Cooper blev hon den där bestämda damen med integritet som ingen sätter sig på. Jag och Kira behöver varandra på så många sätt. Framförallt är vi varandras trygghet. När jag träffade botten mentalt 2016–2017 (läs mer) var det hon som ändrade sitt beteende eftersom hon var orolig över husse. Hon släppte inte blicken från mig och tappade hon bort mig skrek hon högljutt tills hon såg mig igen. Vi var helt enkelt menade för varandra.

Tack Kira för att du finns i mitt liv!