För tio år sedan delade jag ett inlägg på Facebook. Det handlade om mitt liv mellan 20 och 30 år. "Nu är man inte 20 längre", skrev jag då. Men nu är jag inte ens 30 längre. Jag tänkte dela inlägget igen eller berätta vad jag hade skrivit. Men när jag läste det insåg jag något. Det var inte sanningen. Det var en fantasivärld jag hade skapat för att dölja mitt mående. Jag målade upp mitt liv som fantastiskt, bara för att hålla fasaden utåt.

Jag hade ett fyra år långt förhållande som tog slut i december 2015. Även om det förhållandet inte alltid lyfte upp mig mentalt, så var det trots allt det förhållandet som ledde till att Cooper och Kira kom in i mitt liv. Och även om livet störtdök den där snöiga decemberdagen och jag stod i valet mellan liv och död så ångrar jag inget. Den där mentala botten behövde träffas under 2016-2017 för att jag skulle förstå vad det viktiga i livet var. För utan Cooper och Kira hade ni garanterat aldrig läst det här inlägget. Det var dessa två nakendjur som fångade upp mig när jag hela tiden fastande i en återvändsgränd med mina tankar. Tankar som var så pass mörka att jag inte ens önskade att min värsta fiende fick uppleva dem.

Jag vill också berätta att jag startade vår Instagram i januari 2016. Då flyttade jag fokus från min privata Facebooksida där jag hade delat bilder på Cooper och Kira i flera år. Anledningen till att jag bytte till Instagram var från början att jag inte ville överösa mina vänner med kattbilder. Då kunde de själva välja om de ville följa med oss till Instagram. Det som började som en lösning på ett problem blev till något mycket större och bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. För utan er som följer oss på Instagram hade mitt liv varit mycket tråkigare. Ni förgyller min tillvaro och ger mig hopp om att det finns godhet i världen.

De flesta vet att jag öppet började prata om min psykiska ohälsa 2018. Det var då jag fick publicerat en artikel i tidningen Kattliv som handlade om hur Cooper och Kira räddade livet på mig. Jag beskrev hur deras villkorslösa kärlek hjälpte mig att hitta rätt i kaoset bland tankarna. Du kan läsa artikeln HÄR. Efter det fick även Aftonbladet och Hemmets Journal reda på vår berättelse. (Du hittar dem också på vår hemsida).

I slutet av sommaren 2018 gav jag mig in i ett nytt förhållande. Det var med min ungdomskärlek som jag hade varit ihop med när jag var 19 år. Men vi märkte ganska snabbt att vi hade vuxit ifrån varandra som vuxna och i början av 2020 gick vi skilda vägar.

Och eftersom jag ofta får frågan ”Är du singel?” på Instagram så vill jag passa på att berätta via detta inlägget att jag har varit singel sedan januari 2020.

Trivs jag med att vara singel? Absolut. Längtar jag efter kärleken? Så klart! Men jag har inget emot att vara ensam och jag vill inte hoppa in i ett förhållande bara för sakens skull. Sen handlar det inte bara om mig. Det är jätteviktigt för mig att Cooper och Kira gillar den kvinnan som ska komma in i deras liv. Cooper är ingen bra domare när det gäller damer, för han älskar alla. Då får jag lita på Kira, som är mer noggrann med vem hon släpper in. Om man kan vinna hennes hjärta så har man nog en bra chans att vinna mitt också.

Juli 2020 gjorde The Dodo en minidokumentär om Cooper och hans passion för vatten. Det kändes som ett erkännande för mig. För även om jag hade haft det väldigt tufft under flera år så hade jag ändå lyckats visa den kärlek som fanns här hemma mellan mig och djuren. Videon fick snabbt över 50 miljoner visningar och har nått ut till människor över hela världen.

Sen kom den där varma sommardagen 2022 när jag skrev ett blogginlägg till hemsidan. När jag läste igenom inlägget så fick jag en idé, varför inte skriva en hel bok istället? Jag måste erkänna att jag har fått flera meddelanden på Instagram där folk har undrat det samma. Men jag har aldrig tyckt att vår historia är så speciell.

Jag har kämpat med texten till boken för att göra den så ärlig som möjligt. Där inget förskönas och där historien berättas precis så hemsk som den var. För det var mitt löfte från början, att om jag skulle skriva en bok skulle inget gömmas. Jag har fällt många tårar under vägen. Tankar som, ingen kommer tycka om det jag skriver och varför ger jag inte upp? har plågat mig många gånger. Sen har jag insett att den här boken behövs. Det är just den insikten som fått mig att fortsätta. Att vi måste fortsätta prata och skriva om psykisk ohälsa.

Men jag kan också säga att jag skrattat minst lika mycket som jag gråtit under skrivperioden. Min bok ska inte vara bara mörker, det bestämde jag tidigt i processen. Eftersom huvudpersonerna i boken är Cooper och Kira så förstår ni att det är omöjligt att inte bli glad. 

Boken handlar kort och gott om hur våra fyrbenta terapeuter som tar hand om oss varje dag. Hur de kan förvandla tårar till skratt på bara några sekunder och hur de ger oss ovillkorlig kärlek. Min förhoppning är att du ska få en aha-upplevelse när du läser boken.

De där tankarna om att ingen skulle tycka om det jag skrev försvann snabbt när det började komma in erbjudanden från bokförlag. Jag fick fyra förlag efter mig på bara sex veckor. Och tillslut föll valet på ett mindre förlag som hade den erfarenheten jag letade efter. De verkligen förstod min story och kändes väldigt personliga. Enligt tidsplanen kommer boken ut i början av april 2024.

Det är inte bara boken som varit något helt nytt för mig det här året. Jag är en person som alltid undvikit närhet från människor. Det beteendet sträcker sig långt tillbaka jag kan minnas. Jag kommer ihåg när jag blev tvingad att krama mina kamrater på dagiset. Inombords ville jag bara fly. Och de få gångerna mina föräldrar kramade mig ville jag rusa upp på mitt pojkrum och låsa dörren. Som vuxen har det här beteendet fortsatt, vilket har lett till många frågetecken i mina förhållanden. Varför undrar du kanske? Jag tror mycket beror på att jag inte vågar ta emot närhet från människor eftersom jag alltid varit rädd för att bli sårad. Eftersom om jag håller människor på avstånd så slipper jag lida den dagen de sviker mig. Därför har en kram eller närhet alltid känts falsk för mig. Mitt övertänkande har alltid resonerat, vad är meningen med att kramas när allt ändå kommer gå åt helvete senare. Det ologiska tänket har bara lett till att människor försvunnit ur mitt liv.

Men för första gången på 40 år kan jag äntligen uppskatta närhet och ta åt mig att någon bryr sig om mig. Det där övertänkandet startar inte längre när jag får en kram. Istället för att fly från en kram så söker jag den. Jag har lärt mig att njuta av den fysiska kontakten som jag tidigare undvek och jag känner mig trygg i någons armar. Det är en stor förändring för mig som har levt med rädsla och osäkerhet i så många år.

Tack alla ni som bryr er om oss! Vi ses och hörs på Instagram!

Massor med kärlek från Niklas, Cooper och Kira.