Cooper är en Sphynx och han är 4,5 år och Kira är en Cornish Rex och hon är 4 år. Jag har egentligen aldrig haft något större intresse för katter och innan jag skaffade dessa två, tyckte jag katter var tråkiga djur som använde människan som sin slav. Men en dag kom min fd sambo och sa att hon ville skaffa katt, jag hade mina akvariefiskar och var ganska nöjd med det.

Efter ett tag gav jag dock med mig med två villkor, katten skulle vara social och inte håra. Vi började läsa på och titta runt på Youtube hur olika kattraser betedde sig och fastnade då för Sphynx. Jag minns att min första tanke när jag såg en Sphynx att de såg ut som Aliens. Det vi fastnade för hos Sphynxen var deras sociala beteende och att de var lättlärda. Vi började leta efter uppfödare, vilket inte var det enklaste att hitta i närheten av oss.

Men en dag så dök Cooper upp på Blocket hos en uppfödare i Södertälje (60 mil fån oss). Vi mejlade direkt och fick reda på att han var sist kvar i kullen och att alla hans syskon redan hade flyttat ut. I min hjärna började det ringa varningsklockor, varför var han sist kvar? I min värld så tar man de bästa först och lämnar de sämsta till sist. Men vi båda gillade hans utseende och det verkade vara full fart på Mr Cooper.

Vi bestämde oss för honom och ville ha hem honom så fort som möjligt. Jag jobbade dagen efter så det blev min fd sambo som åkte upp till Södertälje. Jag minns att det var en mörk höstkväll och att regnet öste ner när jag körde in på Malmö central för att för första gången se Cooper. Jag blev förälskad på en sekund av denna lilla varelse, han började prata direkt och somnade i mitt knä spinnandes när vi körde hem. Jag kan fortfarande inte förstå varför han var sist kvar. Hans ansikte förtrollar en, han är det mest sociala djuret jag någonsin träffat, han är lättlärd, han älskar nya människor, han är busig och nya äventyr är det bästa det bästa han vet. Cooper var ensamkatt i huset i ca 6 månader sen märkte man att han behövde mer stimulans än vad vi kunde ge honom.

Det var bara att sätta sig framför datorn och börja efter en katt med lika mycket energi och lika social som honom. Vi hade bara tittat lite flyktigt på Cornish Rex och vi var båda osäkra på hur denna rasen var, men mitt i allt surfande hittade vi Kira hos en uppfödare i Kivik. Vi visste att vi var tvungna att göra något annars skulle Cooper riva hela hemmet. Det var en kall vinterdag och det snöade, när vi började närma oss Kivik låg det flera decimeter snö i vägkanten. Vi närmade oss stället och insåg ganska snabbt att Kira bodde på en gård mitt ute på en åker, där vägen inte var skottad. När vi väl kom fram och hade hälsat på uppfödarna så var det dags att hälsa på Kira.

Vi fick då reda på att Kira var utfryst från sin kull och att de andra katterna var på henne hela tiden. Hon sov inne hos uppfödarna på nätterna för att hon skulle få lugn och ro. Det var därför hon inte rusade fram för hon var väldigt försiktig. De andra katterna sprang runt och det var full fart i huset men ingen Kira syntes till. Vi satte oss ner för att fika och helt plötsligt kom Kira fram och rusade fram till mig och satte sig på min axel. Uppfödarna tittade frågande på varandra och förklarade att hon aldrig gjort så tidigare med en ny människa som hälsat på. Men där satt Kira lugnt på min axel och verkade inte alls rädd, hon satt säkert där i 30 minuter tills jag var tvungen att röra på mig innan hela min kropp somnade. Innan vi skulle gå fick vi veta att där fanns fler som var intresserade av Kira och att de skulle höra av sig.

Hela bilresan hem handlade om Kira och hur bra hon skulle bli ihop med Cooper, hur kunde vi veta det? Jo, för att Cooper älskar alla djur och människor. Det kändes som en lång väntan innan vi fick besked om henne, men två dagar senare fick vi ett samtal och de berättade att självklart skulle Kira få flytta hem till oss. Några dagar senare var det dags, uppfödarna ville gärna lämna över henne i vårt hem och hälsa på Cooper.

Hon satt i en liten kattbur och var inte alls så rädd som när jag träffade henne sist, hon såg nästan lättad ut. Vi satte buren på golvet och Cooper kom som en raket flygandes över golvet för att se vad som fanns där inne. Uppfödarna berättade att hon fick sitta där inne tills de två luktat in varandra och kanske slutat att fräsa. Men det sistnämnda hände aldrig, de luktade på varandra och de började prata direkt om något som vi människor inte förstod. Man märkte att hon ville komma ut och han ville komma in. Efter bara några minuter släppte vi ut henne och de började leka direkt, precis som de alltid känt varandra.

Sedan den dagen har de alltid varit vänner och aldrig kunnat vara utan varandra. Det räcker att de är i olika rum så började de yla för att de är av med varandra. De sover alltid ihop och då menar jag alltid. Sen den dagen jag såg Kira för första gången har hon alltid älskat att sitta på min axel, helst ihop med Cooper.

För 1 år sedan startade jag mitt Instagramkonto, mest som en rolig grej. Jag började med att lägga upp bilder på träning, natur bilar osv. En dag fick Cooper göra entré på Instagram och han gjorde succé direkt! Jag hade färre följare än vad jag fick likes på första bilden. Någon dag senare fick Kira göra enré och samma sak där, fler likes än följare. Jag fick likes från hela världen; USA, Ryssland, Thailand, Japan, Kina, Frankrike, Peru, Egypten osv. Antalet likes ökade och antalet följare ökade med ca 200 per månad i början. Jag började inse att mina två djur älskades av folk från alla hörn i världen.

Jag minns när jag laddade upp min första bild med katterna på mina axlar, den bilden satte verkligen fart på allt. Över 1000 likes och närmare 200 följare på en dag. Jag fick även massor med meddelanden på Instagram efter den bilden. Många trodde jag var en tjej eftersom det verkade sällsynt med killar/män som hade dessa två raser. Där startade egentligen allt, människor runt om i världen ville följa vårt vardagliga liv. Idag har jag 12 000 följare och det ökar med ca 1 500 per månad. Mina bilder och videos gillar av över 1000 människor på oftast en dag.

Ibland ställer jag mig frågande vad som är så speciellt med oss, varför vill folk följa vårt liv? Jag tror det handlar mycket om att jag är man som lever ihop med en Cornish Rex och en Sphynx. Jag lägger ner flera timmar på vissa bilder och ibland trycker jag av över 500 bilder för att sedan plocka ut en bra bild för att lägga ut på Instagram. Självklart tycker även människor att Cooper och Kira är fina. Det är ganska lätt att se på mina bilder hur mycket vi alla älskar varandra. Den relationen Cooper och Kira har till varandra verkar väldigt unik. Jag är oerhört tacksam att över att på 1 år fått 12 000 följare.