Från köksfönstret tittar jag ut över ett vinterlandskap som sträcker sig så långt ögat kan nå. Snötäcket är tjockt och vitt, och solen lyser sakta upp himlen med sina bleka strålar. Utsikten har varit min följeslagare under hela skrivprocessen med boken. Jag har sett alla årstider passera förbi genom fönstret, och varje gång har den gett mig inspiration till nya berättelser. Jag har följt med hur naturen har förändrats, från det gröna och blommande våren till det färgglada och krispiga hösten, och från det kalla och mörka vintern till det ljusa och varma sommaren.

Att boken nästan inte blev av är kanske inte någon nyhet för många. Jag skrev om den några gånger innan jag kände mig någorlunda nöjd. Men på bara två månader fick jag fyra bokförlag som ville publicera den, och inte ens då var jag säker på att texten var tillräckligt bra. Jag var rädd för att få negativ kritik, för att inte leva upp till läsarnas förväntningar, för att inte kunna förmedla mitt budskap på ett bra sätt. Jag var nära att ge upp flera gånger, men något inom mig drev mig att fortsätta.

Jag har alltid varit en perfektionist. Jag har alltid velat prestera på topp och vara den bästa versionen av mig själv. I mitt huvud har jag alltid haft höga förväntningar på mig själv, och de gånger jag inte har levt upp till dessa förväntningar har jag alltid känt mig misslyckad och otillräcklig. Jag har alltid trott att dessa höga förväntningar har varit ett bra sätt att motivera mig, men istället har jag insett att de har varit ett destruktivt tankesätt som har förstört min självkänsla.

I de flesta fall har jag levt upp till vad min omgivning har förväntat sig av mig. Men istället för att ta åt mig beröm har jag istället kritiserat mig själv och jämfört mig med andra. Vilket i slutändan har lett till att jag har skuldbelagt mig själv för att inte vara tillräcklig. Jag har aldrig kunnat känna mig nöjd med det jag har gjort, utan har alltid tänkt att jag kunde ha gjort det bättre. Jag har aldrig kunnat njuta av mina framgångar, utan har alltid oroat mig för mina misslyckanden.

Som jag skriver i min bok är inte mitt liv ett facit på hur man ska lyckas förändra sitt liv. Jag har hittat mina egna sätt att "överleva" livet och må så bra som möjligt efter mina egna förutsättningar. 

Det är viktigt att komma ihåg att vi inte är våra tankar. Våra tankar är bara tankar, och de behöver inte vara sanna. Det är också viktigt att komma ihåg att vi alla gör misstag. Det är en del av livet. Lita aldrig på en människa som påstår att han eller hon aldrig gjort ett enda misstag i hela sitt liv. Det är inte misstagen som definierar oss, utan hur vi hanterar dem, hur vi lär oss av dem, hur vi växer av dem. Vi är inte perfekta, och det är inte meningen att vi ska vara det.

Om du känner att perfektionisten i dig begränsar ditt liv:

Identifiera dina negativa tankar och föreställningar. Vad är det du säger till dig själv? Vad är det du tror om dig själv?

Utmana dina negativa tankar. Fråga dig själv om de är sanna. Finns det några bevis för att de är sanna?

Fokusera på dina styrkor och positiva egenskaper. Vad är du bra på? Vad gillar du med dig själv?

Umgås mycket med djur. Det bästa med djur är att de aldrig kommer döma dig eller se dig som ett problem. Du kommer att få den där ovillkorliga kärleken som vi behöver för att bli starka.

Om du har negativa erfarenheter i din bakgrund som har bidragit till att du är din egen värsta fiende, kan det vara bra att söka professionell hjälp. En terapeut kan hjälpa dig att bearbeta dessa erfarenheter och att utveckla positiva tankar och inställningar om dig själv.