Frågan om själsfränder har ekat genom mänsklighetens historia, en gåtfull melodi som väcker både hopp och skepticism. Poeter har besjungit den i sagolika verser, filosofer har grubblat över dess mysterier, och vi vanliga dödliga drömmer om den – en perfekt partner, en kärlek som övervinner alla hinder.

För mig har tanken på en själsfrände alltid varit en oemotståndlig tröst. Att någonstans i världen finns en person skapad just för mig, en spegelbild av min själ, en hamn där jag kan lägga till utan rädsla för stormar. En person som jag kan dela allt med, mina innersta tankar och drömmar, mina ljusa sidor och mörka vrår, och känna en ovillkorlig kärlek som flödar fritt.

Visst, många fnyser åt idén. De tycker den är romantisk men orealistisk, en produkt av Hollywoodromanser. De skrattar åt tanken på förutbestämd kärlek och menar att relationer kräver hårt arbete och kompromisser. Och visst, de har en poäng. Kärlekens väg är inte alltid en dans på rosor, den kräver tålamod, ömsesidig respekt och en vilja att mötas halvvägs. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det finns något mer, något djupare.

Mina 40 år har inneburit en rad förhållanden, några längre, några kortare. Men i varje relation har en gnagande känsla av ofullständighet funnits där, en rädsla för att visa mitt sanna jag. Som en skådespelare har jag iklätt mig olika roller, dämpat mina innersta drömmar och känslor för att passa in, för att undvika den smärtsamma avvisningen. Kanske var det inte äkta kärlek jag upplevde, eller så var jag inte redo att ta emot den med öppna armar.

Idag, efter 4 år som singel, har jag lärt mig att älska mig själv och känna mig trygg i min egen identitet. Jag trivs med mitt liv och känner ingen brådska att hitta en partner. Men drömmen om själsfränden lever kvar, som en stilla viskning i mitt hjärta. Drömmen om en person som ser mig för den jag är, som accepterar mina brister och älskar mig för mina styrkor. En person som jag kan vara helt öppen och ärlig med, utan rädsla för att bli dömd.

Kanske är det en utopi, en orealistisk förväntan som aldrig kan bli verklighet. Men jag tror att hoppet om äkta kärlek är en fundamental del av mänsklighetens väsen. Den driver oss att söka kontakt, att öppna våra hjärtan och att våga älska, trots risken för smärta. Och vem vet, en dag kanske jag hittar min själsfrände, den person som jag kan dela mitt liv med och känna den fullständiga lycka som jag alltid drömt om. En kärlek som inte bara är en vacker fantasi.