Jag fyller 38 år om drygt 1 månad och kan räkna mina större glädjestunder på 10 fingrar. Självklart kan jag känna en kortare stund av glädje men det är inget som gör att jag mår bättre i längden. De flesta får en kick eller laddar sina batterier av glädje som vid t.ex. fester, möten med människor, dop, konfirmationer, bröllop, födelsedagar, beröm, kärlek etc. Självklart känner jag något (jag är inte död känslomässigt) men många av dessa möten laddar ur mina batterier istället för att ladda dem. Jag kan se andras glädje och uppskatta den men samtidigt tänker jag ”Varför känner jag inte likadant som nästan alla andra, varför är folk glada?”. Jag skulle inte vilja säga att jag är avundsjuk på dessa människor som känner glädje i nästan allt de gör, jag känner mer en personlig uppgivenhet. En uppgivenhet som jag tänker på dagligen och som även den tar energi från mig.

Självklart har jag försökt få hjälp med detta genom samtalsterapi, psykologer och KBT. Tyvärr är mitt stora problem att jag fungerar i samhället, jag är ingen last för samhället (snarare tvärtom). Jag har ett bra arbete, varit sjuk från arbetet två gånger på 18 år, jag är på rätt sida lagen, bostadsrätt, jag betalar mina räkningar, tränar, har två bilar och två katter och driver Sveriges största katt-Instagram. Den enda som det egentligen är jobbigt för är mig själv, därför får jag tyvärr ingen hjälp. Varför jag förklarar allt detta är för att du anar inte hur många gånger jag fått höra ”Sök hjälp”. Jag har sökt hjälp från och till i snart 6 år och står på exakt samma plats som 2015.

Senast jag kände någon större glädje var våren/sommaren 2014. Jag tänker inte gå in på vad som hände vid den tiden i mitt liv. Det kan låta väldigt tragiskt, men jag har lärt mig att leva med att mitt liv inte blir bättre än detta. En acceptans för att jag är den jag är och att jag inte kommer längre just nu. Det ger mig ett inre lugn att inte hela tiden behöva sträva efter något annat.

Så hur blev allt såhär? Jag var en introvert person när jag växte upp och jag är uppvuxen i en tid när ingen ens ville ta i tång i människor med psykisk ohälsa. Jag är även uppvuxen i en tid där pojkar inte skulle gråta eller visa känslor. När jag mådde dåligt gick jag in på mitt rum och låste dörren och satt där i min ensamhet. INGEN visste hur jag mådde och vad jag gick runt och tänkte på. Men det är inte så att det är samhällets fel att allt blev som det blev. För då hade alla som var födda på 80/90-talet lidit av psykisk ohälsa.

Tänk om man bara kunde fått ett facit på ens liv och kunnat peka ut delarna i ens uppväxt som formade en till den man är idag.

Men jag ska göra ett försök att hitta några delar i min uppväxt som formade mig. Jag utsattes aldrig för några faror när jag växte upp, jag levde i en s.k. skyddad verkstad. Allt som kunde vara potentiellt farligt varnades jag för eller så plockades det bort. Problemet var bara att när jag blev vuxen så såg världen lite annorlunda ut, då var jag tvungen att möta alla dessa farligheter. Jag är även en person som inte vill be om hjälp av andra och jag har alltid varit så. Jag visste redan när jag var 5–6 år att jag inte mådde bra, men jag ville inte säga något till någon. Jag tror detta handlar om en överlevnadsinstinkt som det gör hos alla djur när man mår dåligt eller är skadad, visa inget för då stöter flocken bort dig.

Jag är verkligen inte otacksam för allt som finns i mitt liv. Det är allt det som håller mig ovanför ytan som t.ex. människor som bryr sig om mig, Cooper och Kira, mitt arbete och självklart alla fina kommentarer och meddelanden jag får på Instagram. Det är dessa delarna i mitt liv som ens gör det möjligt för mig att skriva öppet om psykisk ohälsa. Bekräftelsen jag får när jag pratar om psykisk ohälsa gör mig bara ännu mer taggad att nå ut till fler människor. Att få bort denna smutsigheten som tyvärr fortfarande finns angående psykisk ohälsa. Tro inte att samhället kommer hjälpa din bästa vän, syster, bror eller familjemedlem för oftast är människor som lider av psykisk ohälsa både väldigt intelligenta och skötsamma ute i samhället. Det är därför det är en hemsk sjukdom som gör att många går runt och lider i det tysta.

Jag gick runt i 32 år och sa att jag mådde bra.