Mina tankar om bloggen.

Jag tänkte att mitt första blogginlägg mest ska handla om mig själv och mina tankar om vad jag ska skriva om i framtiden. Jag vill gärna ha förslag på vad ni vill att jag ska skriva om. Ni kan höra av er till mig på Instagram eller skicka ett mejl.

Jag tror att de flesta av mina följare vet mycket om mig, men tanken är att bloggen ska bli mer personlig och spegla mitt liv och mina tankar. Jag tänkte skriva mina inlägg på engelska och svenska, vilket innebär att det ibland kan ta någon vecka mellan varje inlägg.

Men jag tänkte försöka göra minst ett inlägg i månaden. Bloggen kommer aldrig att handla om politik (vilket min Instagram heller inte gör). När Black Lives Matter-rörelsen drog igång fick jag ett antal sura DM på Instagram om varför jag inte laddade upp en svart bild precis som alla andra. Mitt enkla svar till alla var att tanken med min Instagram inte är att ta någon politisk ställning i något. Samtidigt har jag fått många DM som tycker det är skönt med en opolitisk zon.

Jag vill även att mina läsare på bloggen ska känna något när de läser mina inlägg. För att förstärka denna känsla kommer jag att ladda upp bilder som är unika och kan förtydliga mina ord.

Om mig och lite bakgrund.

Per Niklas Lundström är mitt fullständiga namn. Mitt andranamn Per kommer från min farbror. Jag har frågat min mamma många gånger varför jag heter Niklas, men jag har fortfarande inte fått något ordentligt svar. Min bror föddes 1978 och jag föddes 1983. Tanken var att jag skulle bli en flicka, men istället blev det en pojke. Jag tror att mina föräldrar blev rätt nöjda ändå.

Jag är uppvuxen i Höllviken i Vellinge kommun, som ligger i södra Sverige. Idag har Höllviken en befolkning på cirka 16 000 invånare. När jag föddes 1983 bodde det cirka 6 000 personer i Höllviken. Vellinge kommun är en av Sveriges rikaste kommuner och är känd för sina vackra stränder. Men det mest unika med Vellinge kommun är att samma parti har styrt kommunen sedan 1976 (Moderaterna). Moderaterna har fått över 50 % i varje val i över 40 år.

Som barn var jag lite tillbakadragen. Jag gillade inte stora folksamlingar och ville egentligen bara umgås med två till tre personer samtidigt. Det var ganska komplicerat både på dagis och i skolan. Jag har aldrig haft några problem att skaffa kompisar och jag har aldrig blivit mobbad. Jag har fått uppfattningen att jag alltid ansetts som social, även som barn. Men många gånger tog det på min energi att försöka vara framåt och social. Jag minns hur trött jag blev av att umgås med för många människor samtidigt. Jag har haft tur att jag alltid varit lättlärd, eftersom min mesta energi gick åt till att bara befinna mig i skolan. Jag tog mig igenom gymnasiet utan problem med bra betyg. När jag tänker tillbaka var mitt bästa mående när jag gick på högstadiet och gymnasiet.

För många är det ingen nyhet att jag fram till juni 2018, när jag var 35 år gammal, alltid stängt inne mina känslor och aldrig visat dem. Jag är uppvuxen under en tidsperiod, 80- och 90-talet, när pojkar förväntades resa sig upp direkt när de slog sig och aldrig gråta inför någon annan. Självklart har detta format mig som person och bidragit till mitt psykiska mående. Men jag tänker att detta är något jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg på min blogg.

När jag fyllde 15 år började jag jobba extra som vaktmästare. Jag fick sköta tennisplaner, fotbollsplaner, pooler och så vidare. När jag var 18 år utbildade jag mig till styrketräningsinstruktör och jobbade även extra med det fram till jag var 25 år. Jag slutade gymnasiet när jag var 19 år och skulle egentligen gjort värnplikten, men det blev aldrig av eftersom de avvecklade stora delar av militären under denna tidsperiod. Så istället sökte jag till Kriminalvården (år 2002) och blev anställd. Två år senare utbildade jag mig till kriminalvårdare. Jag jobbar fortfarande som kriminalvårdare på häkte och trivs väldigt bra med det.

Samtidigt som jag jobbar läser jag in högskolepoäng inom marinbiologi för att en dag bli färdig marinbiolog. Jag har alltid haft ett stort intresse för havet och allt som lever där i. De flesta har säkert sett mitt saltvattensakvarium. Akvariet har lärt mig väldigt mycket om hur känsligt havet är för förändringar.

År 2016 startade jag mitt Instagram-konto. Tanken från början var att bespara alla mina vänner på Facebook mina kattbilder. Jag började med att ladda upp lite blandade bilder, till exempel träningsbilder, naturbilder och några på mina katter, Cooper och Kira. Jag märkte direkt att så fort jag laddade upp bilder på Cooper och Kira ökade antalet följare direkt. Vilket gjorde att jag senare insåg att det var lika bra att tillägna kontot till det viktigaste i mitt liv, Cooper och Kira. Vid denna tidpunkt, 2016, hade ett av mina förhållanden tagit slut på ett väldigt tråkigt sätt och jag gick ner mig ordentligt rent psykiskt. Detta tänker jag inte gå närmare in på eftersom det finns ett antal artiklar och intervjuer på min hemsida om det.

Men något som inte står i artiklarna är att alla ni följare hjälper mig varje dag med mitt psykiska mående. Alla snälla och omtänksamma kommentarer, DM:s och mejl stärker mig som person och driver mig framåt att våga prata och skriva helt öppet om psykisk ohälsa. Utan er och Cooper och Kira hade 35 år av tystnad varit 37 år idag. Så tack snälla för all kärlek!

Niklas, Cooper och Kira <3