Jag ser inslag på TV och läser i tidningarna hur psykiskt dåligt många har känt sig under denna pandemitiden som snart börjar närma sig två år. Oftast handlar det om att man inte kunnat umgås med andra människor. Att man inte kunnat gå ut och äta, bio, fester, bröllop, middagar och liknande aktiviteter. Detta har varit psykiskt påfrestande för många att tvingas att vara ensamma.

Det konstiga i det hela är att jag inte läser något om att det finns människor som mått betydligt bättre psykiskt i pandemitiderna. Jag började fundera, är det verkligen bara jag som mått bättre psykiskt i pandemitiderna eller finns det fler? Jag har pratat med en psykolog om detta tankesätt och uppenbarligen finns det fler människor än bara jag som mått betydligt bättre under pandemin. Oftast är det personer med ångest och oro som tyckt denna paus i livet varit skön utan en massa krav på sociala sammankomster.

Jag har skrivit om det tidigare att många människor får energi av att umgås i större sällskap och att hela tiden hitta på saker med andra. För mig är det tvärtom, jag blir bara trött av det. Jag är en person som inte får ut något att kallprata med människor, utan jag vill alltid få ut något av mina samtal. Att prata om väder och vind ger mig inget och tar bara energi från mig. Jag påstår inte att man måste lösa världsproblem varje gång man pratar med en människa men det måste finnas något i samtalet som berör mig, får mig intresserad eller får mig att skratta.

För mig har ensamheten aldrig varit ett problem. Jag vill egentligen inte ens kalla det för ensamhet eftersom jag själv valt det och jag har Cooper och Kira, ett fåtal vänner jag har kontakt med och alla er på Instagram som förgyller min tillvaro. Jag får mycket av mitt sociala liv på jobb och tycker bara det är skönt att stänga av mig från omvärlden när jag är ledig. Med pandemin har jag verkligen kunnat koppla av mentalt eftersom jag visste att det aldrig skulle finns något krav på mig att delta i sociala sammankomster. Jag kunde själv styra mitt liv och vad som skulle hända utan att behöva göra saker som jag inte trivs med.

Jag brukar skoja med att skulle jag vinna några miljoner skulle jag köpa mig ett hus på Färöarna tillsammans med Cooper och Kira. Där skulle jag skaffa några får och blivit fårbonde. Jag skulle själv kunna styra mitt liv och tagit dagen som den kommit utan en massa krav. En del kanske kan ställa sig frågan varför Färöarna? Mycket handlar om att det är en ö som är nästan helt avskärmad från resten av världen. Men här finns ändå allt man behöver. Naturen är enastående och eftersom här endast bor ca 50 000 människor är miljöerna i princip orörda.

De flesta människor har ett behov av att socialisera och hela tiden hitta på saker. Jag har inte det behovet och jag kan inte ens minnas att jag någonsin haft det. Jag har alltid varit en ensamvarg som haft min lilla inrekrets som jag socialiserat med. Människor kommer alltid ha synpunkter på oss som inte lever sitt liv som alla andra. Förr kunde jag ta åt mig att folk inte kunde förstå att jag helst var ensam och skötte mig själv, men idag skiter jag fullständigt i vad folk tycker. Jag har gjort det så enkelt för mig att människor som suger ut min energi finns inte kvar i mitt liv längre.

Lev ditt liv som du själv vill (inom lagens ramar) och bry dig inte om vad andra säger. För oftast är dessa människor olyckliga själva som har synpunkter på ditt liv.

Kärlek // Niklas, Cooper och Kira