Hur ska man kunna sammanfatta 10 år av Coopers liv? Det har hänt så många saker i hans liv och i vårt liv på vägen, både positiva och negativa. Jag hade inte haft några problem att skriva en hel bok om Coopers äventyr men det får bli ett projekt i framtiden. Därför ska jag försöka välja några specifika delar i hans liv som varit avgörande både för honom och mig. Cooper föddes 29 maj 2012 och det jag fått till mig i efterhand av uppfödaren var att Cooper var en underbar kattunge med extremt mycket energi. Han skulle hälsa på alla och ville alltid vara i centrum.

Vår historia började lördagen den 8 september 2012. Då berättade min ex sambo (i resten av inlägget heter hon Josephine) för mig att hon ville skaffa katt. Som de flesta vet var jag ingen kattmänniska innan jag själv skaffade katt. Jag såg katter som tråkiga och att de inte fyllde någon större funktion i människans liv. Därför behövdes en rejäl övertalning av Josephine för att jag skulle släppa in en katt i hemmet. Vid denna tidpunkten i mitt liv jobbade jag ganska mycket och hon berättade att hon kände sig ensam ibland och att en katt skulle hjälpa henne.

Jag var nog egentligen inte speciellt svår att övertala eftersom jag fortfarande var nykär och alla vet att då säger man ”ja” till det mesta. Jag satte upp två krav på katten, att den inte skulle håra och att det skulle vara en social kattras. Jag visste inte speciellt mycket om katter och tänkte att dessa kraven kommer ta tid att hitta och då kanske Josephine redan tröttnat på att leta katt.

Men det tog inte många timmar innan hon hade hittat en Sphynx som var redo att flytta. Han hette S*Beau Monde Cooper och då kan ni lista ut vem det var som hon hade hittat, det var badkungen Cooper. Sen gick allt väldigt fort, Josephine ringde uppfödaren direkt och de bestämde träff redan på onsdagen den 12 september. Eftersom jag jobbade denna dagen och egentligen inte hade något större intresse av att skaffa katt så fick Josephine själv ta tåget i 5 timmar för att åka till Cooper. Vi bestämde att jag skulle möta upp dem i Malmö med bilen på kvällen den 12 september 2012. Det är inte ofta man kommer ihåg hur vädret var på en specifik dag men just denna kvällen var det kallt, regnigt och blåsigt. Man kände att sommaren var slut och att hösten började närma sig.

Jag satt nervöst i bilen och visste inte vad som skulle möta mig, vad hade jag egentligen tackat ja till. Jag började t.o.m. tänka på hur vi skulle göra om det inte fungerade med katt hemma hos oss. Jag intalade mig själv att det alltid gick att omplacera katten om det skulle bli problem. Samtidigt som jag satt och tänkte på olika undanflykter för att bli av med katten så hoppade Josephine in i bilen. Jag tittade förskräckt ner i kattburen och frågade var katten var och i samma sekund som jag sa detta så såg jag ett litet katthuvud sticka ut från Josephines jacka. Jag såg hans stora nyfikna ögon titta på mig och jag tittade på honom, från den sekunden blev jag förälskad i Cooper. Jag såg att Cooper inte var så intresserad av att stanna kvar i jackan, han ville hälsa på sin husse också. Josephine öppnade försiktigt jackan och ut flög Cooper och satte sig i mitt knä. Det tog inte många minuter innan han somnade i mitt knä och där låg han hela bilfärden hem.

Några månader senare fick Cooper en konstig hosta och självklart blev man orolig. Efter några googlesökningar blev man inte precis lugnare. Vi bokade en tid till veterinären för kontroll. De gjorde en rutinundersökning och kunde inte hitta något på den. Därför tyckte veterinären att vi skulle röntga honom för att försäkra sig att det inte var något allvarligt. Cooper förstod inte riktigt vad som hände och han var lika glad som alltid. Men jag kommer ihåg att när jag gick ut från veterinären att jag tänkte att detta är något allvarligt och vi kommer aldrig ses igen. Jag och Josephine satt hela dagen och väntade på samtalet från veterinären och det var en av de längsta dagarna i hela mitt liv. Fast jag bara känt Cooper i någon månad så var jag verkligen inte redo att säga hej då redan.

Josephines telefon ringde på eftermiddagen och det var ett väldigt snabbt samtal. I samma sekund som hon avlutade samtalet la hon sig på golvet och började gråta. Jag kunde räkna ut att beskedet inte var bra från veterinären och samtidigt kunde jag inte få ut ett ord från Josephine. Men när hon lugnade sig lite så berättade hon att de hade sett på Coopers röntgenbilder att han hade förstorat hjärta och förminskade lungor. Jag kände igen dessa symptom ifrån mina googlesökningar, det är HCM han har fått. Det är en sjukdom som betyder en snabb död och ibland plågsam död. Josephine berättade att vi hade fått en akuttid till det stora djursjukhuset där de skulle göra ett ultraljud på hans hjärta och lungor. Redan dagen efter var det dags för ultraljud.

Cooper älskar äventyr och nya platser och jag kommer ihåg som han sprang runt inne i väntrummet och luktade och hälsade på alla. Han var helt ovetandes att hans liv kanske skulle avslutas den dagen. Nervöst gick vi in till veterinären och satte oss ner. Han förklarade för oss vad de hade sett på röntgen och att de nu skulle göra ett ultraljud där man kunde se bättre. Cooper brydde sig inte överhuvudtaget av alla sladdar och apparater han kopplades upp till. Han såg detta som ett äventyr precis som han gör med allt. När allt var klart gick veterinären ut för att titta på ultraljudet och där inne satt vi nervöst och väntade. Efter några minuter kom veterinären tillbaka och jag tittade på honom och han på mig. Hans kroppsspråk gjorde mig bara ännu mer orolig och jag tänkte att nu kommer vi få avsluta Coopers liv innan han ens blivit vuxen. Ni som läser detta kan säkert redan nu lista ut vilket svar vi fick från veterinären. ”Allt såg bra ut på ultraljudet och Cooper har helt perfekta lungor och hjärta”. Att gå från katastrof till att Cooper kommer fick åka hem med oss igen, den känslan kan jag leva på fortfarande.

Vi blev förvarande av uppfödaren att Cooper troligtvis inte skulle tycka om att leva ensam utan en kattkompis. Det märkte vi ganska snabbt att Cooper behövde en kattkompis. Vi lekte jättemycket med Cooper och försökte få ut hans energi, men det räckte inte. Därför satte vi oss ner vid datorn, denna gången tillsammans, jag och Josephine. För denna gången hade även jag ett stort intresse av att skaffa en katt till. Vi hittade S*Pemicos Marry the Night, en liten Cornish Rex hona. Ni kan säkert lista ut att det är Kira. Hon var en väldigt blyg kattunge som ingen av de andra katterna i huset tyckte om. Därför visste jag att hon skulle få världens bästa liv tillsammans med Cooper, för han älskar alla. Jag fick så rätt, Cooper öppnade sitt hjärta och ”sitt” hem till henne direkt. Idag är de oskiljaktiga som ni säkert vet. Dessa två katter med helt olika uppväxt har hittat varandra i varandras olikheter.

I december 2015 tog mitt förhållande slut med Josephine. Som tur var hade vi redan skrivit över katterna till mig 2014. Därför blev det ingen diskussion vem som skulle behålla Cooper och Kira. De fick fortsätta att bo tillsammans med mig och det var tur för mig. För i januari 2016 drabbades jag av en akut depression som sedan gick över till ångest och oro. Jag kan bara tacka Cooper och Kira att de fanns kvar i mitt liv och att vi skrev över dem på mig året innan. Det var riktigt illa och jag hittade ingen glädje i livet längre. Jag minns speciellt ett tillfälle med Cooper, det var våren 2016. Mitt liv var enkelt förklarat långt ner på botten. Jag tittade på Cooper och sa till honom ”Det är ditt fel att jag inte bara avslutar allt”. Han tittade tillbaka på mig och hoppade upp i knäet och gned in hela sitt ansikte i mitt skägg. Jag är så oerhört tacksam att Cooper fick mig att inse att jag faktiskt har de två bästa vänner här hemma som behöver mig och som skulle sakna mig. 

Samtidigt som jag var i en akut depression så startade jag vår Instagram (januari 2016). Tanken från början var att jag bara skulle lägga upp bilder/videos på träning, bilar, natur och mig själv. Men efter någon vecka kom första bilden upp på Cooper. Den bilden gillades av 20x fler än mina andra bilder, vi fick även många följare direkt. Då insåg jag att det är lika bra att Cooper och Kira tar över min Instagram. Vår första intervju var våren 2016 med tidningen ”Sydkatten” den handlade om hur allt startade. Men ska jag plocka ut två minnesvärda intervjuer för mig och Cooper är det The Dodo och Nyhetsmorgon med Jenny Strömstedt.

The Dodo gjorde två filmer om Coopers kärlek till vatten. Dessa två filmer har idag över 40 miljoner visningar. De har t.o.m. uppmärksammats av Jennifer Aniston. För alla er som sett ”Vänner” så vet ni att Jennifer Aniston har spelat in ett avsnitt med en Sphynx vid namn Mrs. Whiskerson. Den andra stora intervjun vi gjort var med Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon. Skillnaden var att detta var live och inget fick gå fel. Allt började bra och Cooper satt snyggt och fint på axeln. Men efter 1-2 minuter vänder Cooper sig på på axeln och kör upp rumpan mitt i kameran.

Jag kan omöjligt sammanfatta Coopers liv på 10 år utan att skriva lite om hans kärlek till vatten. För mig är det helt normalt att en katt älskar vatten. Men jag kan förstå att det inte riktigt ser ut så utanför vårt hem. Cooper visade intresse för vatten direkt när han flyttade in här. När han var kattunge räckte det att man skulle vattna växterna så kom han flygande över golvet och skulle köra in tassen i vattnet. Som vuxen har han förstått att det inte är så uppskattat, nu har han istället alltid en kastrull framme med kallt vatten som han kan plaska i när han vill. Men som ni alla vet så är hans bästa dag på söndagar när det ska badas i badkar. Från början badade Cooper inte en gång i veckan, utan det blev när det fanns tid. Men nu prioriterar jag Coopers bad före andra saker. För finns det något viktigare i livet än Coopers bad? Nä precis, det finns inget viktigare, hälsar Cooper.

Vårt liv tillsammans har haft toppar och dalar, precis som livet ska vara. Men det viktigaste är att kärleken alltid vinner. Även om det ”bara” är kärlek från en liten nakenkatt.

Om du nu orkat läsa detta långa blogginlägg vill jag, Cooper och Kira tacka dig som följer oss och som gillar/kommenterar våra inlägg! Det betyder oerhört mycket ska du veta! För utan dig hade Cooper aldrig nått ut i hela världen och fy vilken tråkig värld det hade varit. 

Kärlek från Cooper, Kira och Niklas