Jag hade en tanke när jag skaffade katt att det var jag som skulle bestämma i hemmet och katterna skulle aldrig få ta över. Många har säkert tänkt samma tanke som mig innan de skaffade katt. Men jag tror vi alla överens om att vi inte ens var i närheten av att bestämma i vårt hem utan katterna tog över ledarskapet efter några sekunder.

Första regeln jag satte upp var inga katter på diskbänken, där ska endast vara mat och disk. Det fungerade bra till en början när Cooper var liten. För han var för liten för att kunna hoppa upp på bänken och sedan var han rätt baktung. Han gjorde några tappra försök att hoppa upp men han misslyckades varje gång. Några månader senare skulle jag iväg på semester och min pappa skulle passa Cooper. En vecka senare när jag skulle hämta Cooper var det första jag såg en Cooper sittandes på min pappas diskbänk. Han tittade på mig och jag tittade på honom, man kunde se i hans ögon hur nöjd han var som äntligen hade lyckats besegra ett hinder för att erövra hemmet. Jag hade hoppats när vi kom hem att han inte skulle göra samma sak. Men ni har nog redan räknat ut vad som hände. Det räckte att Cooper såg diskbänken där hemma så flög han upp.

Cooper var ensamkatt vid denna tidpunkten men Kira flyttade in bara några månader senare. Skillnaden på när Kira flyttade in var att hon lyssnade på när man sa till henne och hon nästan skämdes när hon blev tillsagd. Tillskillnad från Cooper som skrattade inombords varje gång jag försökte sätta regler i hemmet.

Jag fick se mig besegrad över diskbänk-katterna. För att förbjuda Kira att sitta där när Cooper hela tiden flög upp på diskbänken var aldrig något alternativ. Jag försökte istället smida planer på hur jag skulle kunna upprätthålla ordningen med alla andra regler i hemmet.

Jag hade bestämt mig innan jag skaffa katt att när jag åt skulle katterna absolut vara nere på golvet och aldrig i närheten av maten. Jag tänkte mig som en hund som i värsta fall satt nedanför och tiggde, här kapitulerade jag omgående. Kira har aldrig försökt stjäla mat från mig för det räckte att jag sa till henne en gång när hon var kattunge. Men den andra nakenfisen har nog stulit några kilo mat från mig genom åren. Han är expert på att smyga under bordet för att sedan sätta sig oskyldigt i knäet och i nästa sekund kommer tassen i 200 km/h och vispar till maten på tallriken så något flyger ner på golvet. Innan jag ens hinner reagera är Cooper redan på golvet och trycker i sig maten. Detta har blivit bättre med åren och han stjäl inte alls lika mycket mat som för något år sedan.

Min pappa brukade alltid säga ”Man behöver ingen TV när man har Cooper och Kira”. Att leva tillsammans med en Cornish Rex och Sphynx är ibland ett organiserat kaos. Där jag står för att organisera och katterna för kaoset. Vi som lever med katter älskar detta, men för någon som aldrig levt nära inpå en katt kan det vara en hemsk tanke.

Jag älskar varje dag tillsammans med katterna. Det är värt vartenda hål i kläderna som mina två kläddesignerns skapar genom att klättra i kläderna. För många av oss känner säkert igen att vi väldigt ofta används som klätterträd också. Det kvittar hur många klätterträd jag köper för jag är fortfarande det bästa klätterträdet i hela lägenheten.

Men vi låter katterna bestämma för att vi älskar dem och oftast får vi oss ett gott skratt av alla tokigheter de håller på med och det kan behövas i denna värld vi lever i just nu.