Min bok, Cooper, Kira och jag : Två katters guide till att läka en människa, kommer att publiceras våren 2024 genom bokförlaget Nona.

Att skriva en självbiografi har aldrig varit något jag har drömt om. Helt ärligt hade tanken aldrig ens slagit mig. Jag har aldrig sett min historia som något speciellt, snarare har jag försökt gömma den. Varför skulle jag vara märkvärdig på något sätt? Det finns alltid de som har det värre än vad jag har haft det. Jag har alltid tryckt undan mina egna känslor för att inte sticka ut eller besvära någon. Men efter att ha delat med mig av mina erfarenheter genom blogginlägg, krönikor och samtal med mina fantastiska följare på Instagram så bestämde jag mig för att ge mig på ett större projekt.

Sommaren 2022 satte jag igång med att formulera min livshistoria i bokform. Det visade sig vara en utmaning som jag inte var beredd på. Orden fastnade i fingrarna och jag stirrade på den tomma skärmen i timmar. Det kändes som om jag hade en tung sten på bröstet som tryckte ner mig. Jag kunde inte hitta något i mitt liv som skulle vara värt att läsa om för någon annan. När jag försökte gräva djupare i mitt förflutna så väckte jag minnen som jag hade blundat för i så många år. Så det blev tvärstopp. Det blev som en ond spiral, ju mer jag försökte skriva desto sämre mådde jag.

Jag tog en paus från skrivandet i en vecka och bestämde mig för att titta igenom mina gamla fotoalbum från hela min uppväxt som min mamma hade gett mig för något år sedan. Jag bläddrade bland bilder som visade glimtar av mitt liv: barnkalas, semestrar, gamla lekkamrater, jular och så vidare. Mitt i allt bläddrande kände jag något i kroppen. Det var inte glädje, utan snarare en insikt. Jag insåg att min historia kanske kunde hjälpa andra som hade gått igenom liknande saker som jag. Kanske kunde jag också hitta svar på min stora fråga: varför blev mitt liv som det blev? Varför drabbades just jag av psykisk ohälsa?

Dagen efter, någon gång i juni 2022, satte jag mig vid datorn igen och började uttrycka mig med tangenterna. I lurarna spelades musik från 80/90-talet och i mitt huvud spelades mitt liv upp i slowmotion. Jag valde att inte börja från början, utan från en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen när jag kände att jag inte längre hade någon kontroll över mitt liv, när jag inte hittade någon mening med det längre.

Nu när jag såg orden på skärmen så förstod jag hur illa det verkligen hade varit. Jag visste att jag hade haft det tufft psykiskt under en stor del av mitt liv. Men nu blev det så verkligt på något sätt. Det var som om jag reste tillbaka till 2016 och upplevde den dagen igen. Det tog mig fyra eller fem dagar att skriva klart första kapitlet. När jag sedan läste igenom det så kunde jag inte fortsätta efter några meningar. Jag kände en våg av skam skölja över mig. Jag tänkte: Hur ska jag kunna visa detta för någon? Det handlade inte om att det var dåligt skrivet, utan om att jag var rädd för att visa min sårbarhet och svaghet. Även om det var flera år sedan så spelade det ingen roll. Jag föreställde mig hur folk skulle reagera: Vad är det för fel på honom? Han borde skärpa sig, han är bara ute efter uppmärksamhet.

Jag lade undan skrivandet några dagar och funderade på om det var värt att fortsätta. För om jag skulle känna mig så skamsen och ledsen efter varje kapitel så var det inte värt att slösa energi på det. Men jag tog mig mod igen och läste igenom det jag hade skrivit. Några meningar in i texten så kände jag återigen den där hemska känslan i kroppen. Jag bet ihop och läste vidare. Och plötsligt hände något. Det var som om mitt sinne gick från mörker till ljus på bara några sekunder. Kan du gissa vilka som gjorde skillnaden? Det var mina älskade katter Cooper och Kira. Jag insåg att de inte bara hade räddat mig den där dagen för flera år sedan. Utan de lyckades också få mig att le i ett kapitel som egentligen var fyllt av smärta och ångest.

Jag visste redan att Cooper och Kira var mina två superhjältar. Men när jag skrev om mitt liv kapitel efter kapitel så upptäckte jag något nytt. Utan dem hade det aldrig blivit någon bok. De var mina ljusglimtar i mörkret, mina stöttepelare i stormen, mina bästa vänner i ensamheten. De fick mig att skratta när jag ville gråta, de gav mig kärlek när jag kände mig värdelös, de fick mig att leva när jag ville ge upp.

Jag hoppas att alla som har djur ska få en aha-upplevelse när de läser boken. Min förhoppning är att läsaren ska se hur mycket djuren betyder för oss människor, hur de kan förändra våra liv till det bättre, hur de kan läka våra sår. Även om min bok har många mörka och tunga kapitel så hoppas jag att läsaren ska se alla de där ljusa och glada stunder. Jag hoppas att boken visar kärleken mellan mig, Cooper och Kira. Hur vi alltid hjälper varandra när någon i flocken inte mår bra. Men framför allt hoppas jag att vår historia ska inspirera andra som kämpar med psykisk ohälsa. För även om jag tvivlade i början så är jag helt säker nu. Vår historia är viktig!